*

känns seriöst som jag gått igenom dom värsta dagarna i hela mitt liv, jag har verkligen försökt att hålla humöret uppe, fast det varit så jävla svårt, är så fruktansvärt glad över att mina vänner finns, utan er hade det inte gått <3 jag äter knappt någonting, mår illa, sover inget på nätterna och det enda som går runt i mina tankar är just "det".. jag trodde det aldrig skulle kännas såhär, har föreställt mig det förr, men det är mycket jobbigare än man tror, även om alla tror dom vet så vet dom ingenting. jag skulle kunna släppa taget direkt, men det går inte när man är så kär som jag :( åh jag vill inte! jag känner mig så jävla tom och ensam, kan bara inte förstå varför? har jag någonting som fattas, finns det ingen anledning till allt? jag vet inte om det kommer bli som vanligt igen, varje gång jag tänker på det känns det inte så, jag försöker intala mig själv att det aldrig hänt, men det kan aldrig bli ogjort och det gör så jävla ont! varför kan jag inte bara släppa allting och gå vidare? varför?
jag vill inte heller ge det en till chans utan att få bevisat för mig att jag är den enda och ingen som kan komma emellan, jag är rädd att vi inte klarar det, rädd att jag väljer fel, jag känner mig så jävla dålig, ber er gör aldrig detta, ni förstår inte förrän ni själva varit med om det hur dåligt ni mår, vi hade det så jävla bra, jag var så jävla lycklig, du gjorde mig alltid glad, vad det än var, ingenting fattades, förutom detta? som förstörde allt, precis allt vi hade, jag var inte den enda, inte den bästa, inte den finaste i hans ögon, jag måste förstå.
förlåt, men jag kommer att sakna dig ..